Saknad
"Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det alltid varit." "Men han fattas mej", skrek Mattis. "Han fattas mej så det skär i bröstet!" "Vill du att jag ska hålla om dig ett slag", frågade Lovis. "Ja, gör det för all del!", skrek Mattis. "Och du Ronja också!" Sedan satt han lutad ömsom mot Lovis och ömsom mot Ronja och grät ut sin sorg över Skalle-Per som hade funnits jämt i hans liv och nu inte fanns mer.
Du fattas mig min kära moster. Livet kan vaara så himla orättvist. Stackkars min lilla kusin.
Du fattas mig min kära moster. Livet kan vaara så himla orättvist. Stackkars min lilla kusin.
Kommentarer
Trackback
