Nennr1

För varje dag som går kommer jag närmare operationen på gott och ont givetvis. Skönt att bli av med bekymmret och få det ur världen. Men nu börjar jag bli nervös. Det känns jobbigt att behöva vara utan mina barn ännu mera för att jag är sjuk. Att inte kunna ta hand om dom.
Kravet jag ställer på mig själv att vara stark och supermamma. Men någonstans långt långt där inne fattar jag ju givetvis att det inte går som nyopererad och dålig. Men jag gillar inte alls faktan jag måste inse.
Jag hoppas bara att allt kommer gå bra och att allt ska lösa sig till det bästa för mina pojkar.

Hur kommer det sig att världen kan vara så orättvis. I alla dess former. Varför råkar en del ut för en massa olycka medans andra tycks drabbas av bara lycka. Hur fungerar den gallringen och hur ställer man sig i den rätta kön?
År 2010 skulle bli ett bra år. Jag trodde inte att det kunde bli värre än 2009 men ack så fel jag hade. 2010 har vart det värsta året i mitt liv. Bortsett från att Theo kom givetvis för det är lyckan i mitt liv min älskade lilla familj utan den är jag inget.



                                                        Ni är mitt allt