Nennr1

Jag tittade nyss på ett pogram om människor som av olika anledningar inte kan få barn och betalat dyra pengar för att göra inseminationer som inte ens är säkert att de funkar. Jag tycker verkligen så himla synd om alla som inte kan få barn som verkligen försöker. Vissa behöver ju bara titta på det motsatta könet så e de klart sen. Att livet kan vara så orättvist.

Själv så drömmer jag mardrömmar om allt som kan gå snet fram till förlossningen och efter. Under hela min graviditet har jag inte oroat mig för att få missfall en enda gång. Inte ens i början då var ju min fasa att det inte fanns något där överhuvudtaget. Men nu jisses om ungen inte rör sig på en timma måste jag peta till på magen så den rör sig bara för att försäkra att den gör det. Men det kanske är normalt att man känner så inte vet jag.

Idag är det fredag å själv sitter man i vårgårda, rullar tummarna och räknar dagar tills jag får åka hem. Sjukligt jag vet. Men man får nog leta efter en mer hemmatam människa än mig. Jag gillar helt enkelt att vara hemma. I morgon blir det till att städa här för fy fan vad katterna fäller. Det käns ju lite bättre att lämna över ett nydammsuget hem än ett skitigt. 
Nu ska jag palra mig till affären...