Nennr1

Sakta men säkert går det. Känns som en hel evighet. Nu är både jag och Mikael trötta på att vänta vi vill bli föräldrar nu på en gång. Så igår när jag fick jätte ont i ryggen säger Mikael "det kanske är värkar" och log jätte brett. Å jag som hade ont sa lite arg ja men i så fall är det ju bara en å det gills inte.
Man går här och känner efter hela tiden och villatt det ska göra ont. Tillslut tror jag nog att det är fantomsmärtor allt ihop.
Men jag får nog ta och försöka tänka på annat annars kommer det kännas som det tar för alltid.

idag har jag inte gjort ett skit än så länge Mikal är på körskolan och pluggar och jag borde gå å fixa i köket men orken sviker i detta vädret. Jag har inte lust att göra ett skit. Men det kan ju inte se ut som fan heller så de e väl bra att ta sig i kragen. det lär ju inte finnas någon som tar jobbet ifrån en direkt.
Först blir det nog ett samtal till Stino.