Äntligen hemma
Idag har jag äntligen kommit hem efter att spenderat mina närmsta dagar inlagd på östa sjukhuset.
Jag och Theo åkte in till akuten i tisdags för att kolla upp alla mina blåmärken och blodprickar. Det visade sig visst att det var allvarligare än jag någonsin kunnat gissa på. Jag hade ingen mätbar nivå på lymfocyter i blodet. Det som gör att blodet koagulerar. Man ska ligga på en nivå på drygt 150 och min nivå var lägre än 5. Så det blev till att sitta på akuten i 9 timmar i väntan på mitt öde. Sen när jag väl fick reda på att jag inte fick komma hem inte ens för att packa väskan blev jag flyttad till medecin avdelningen. Där gav dom mig extra lymfocyter men så fort dom gick in i mitt blod dödades dom av mitt imunförsvar. Så jag har inte fått lämna avdelningen eller ens mitt rum utan att ha haft någon med mig på grund av risk för hjärnblödning. Så mina dagar har jag spenderat i väntan på att Mikael och Jonte ska dyka upp så vi kunde gå till lekparken i några timmar.
Idag var min nivå uppe på 19 och jag fick egentligen inte lämna sjukhuset förrän det var över 20 men läkaren var snäll. Fast jag var tvungen att lova att inte vara själv och ta det väldigt lugnt. Jag ska tbax i morgon för nya tester. Min behandling består av kortison och blödningshämmande eftersom jag fortfarande blöder sedan jag födde Theo. Så min sommar innebär kortison behandling och i hopp om att jag inte kommer svullna för mycket. Ammningen har jag fått sluta med eftersom kortisonet gör Theo hyperaktiv och inte kan sova och ersättningen gör honom jätte trög i magen så han har magknip. Lite krångligt att få det gå ihop men nu måste väl det ändå vända. Det känns inte som turen vart på vår sida det sista i vart fall inte när det gäller sjukhus.
(bilderna är tagna av Robban som kom å hälsa på)
Jag och Theo åkte in till akuten i tisdags för att kolla upp alla mina blåmärken och blodprickar. Det visade sig visst att det var allvarligare än jag någonsin kunnat gissa på. Jag hade ingen mätbar nivå på lymfocyter i blodet. Det som gör att blodet koagulerar. Man ska ligga på en nivå på drygt 150 och min nivå var lägre än 5. Så det blev till att sitta på akuten i 9 timmar i väntan på mitt öde. Sen när jag väl fick reda på att jag inte fick komma hem inte ens för att packa väskan blev jag flyttad till medecin avdelningen. Där gav dom mig extra lymfocyter men så fort dom gick in i mitt blod dödades dom av mitt imunförsvar. Så jag har inte fått lämna avdelningen eller ens mitt rum utan att ha haft någon med mig på grund av risk för hjärnblödning. Så mina dagar har jag spenderat i väntan på att Mikael och Jonte ska dyka upp så vi kunde gå till lekparken i några timmar.
Idag var min nivå uppe på 19 och jag fick egentligen inte lämna sjukhuset förrän det var över 20 men läkaren var snäll. Fast jag var tvungen att lova att inte vara själv och ta det väldigt lugnt. Jag ska tbax i morgon för nya tester. Min behandling består av kortison och blödningshämmande eftersom jag fortfarande blöder sedan jag födde Theo. Så min sommar innebär kortison behandling och i hopp om att jag inte kommer svullna för mycket. Ammningen har jag fått sluta med eftersom kortisonet gör Theo hyperaktiv och inte kan sova och ersättningen gör honom jätte trög i magen så han har magknip. Lite krångligt att få det gå ihop men nu måste väl det ändå vända. Det känns inte som turen vart på vår sida det sista i vart fall inte när det gäller sjukhus.
(bilderna är tagna av Robban som kom å hälsa på)
Kommentarer
Postat av: Nännie
Jadu, livet kan då verkligen vända på en sekund. Har en vän, eller snarare mitt gamla X, som faktiskt fick hjärnblödning för två veckor sedan. Skrämmande! Så då har ni säkert legat på samma avdelning nudå! Skönt att du kom in i tid och hoppas du mår bättre nu! Kram Nännie
Postat av: Josephine
Men Nen. Tänker på er massor och hoppas nu för eran skull att allting blir bättre :)
Massor av kramar från våran lilla familj.
Trackback
